Det kom 121 människor den 1 december 1990 till Gullbrannagården. På bussarna som rullade in stod det Sjöbo buss. Det är nu drygt 30 år sedan vi tog emot dessa härliga människor till Gullbrannagården för att vara här under 4,5 månad.

De var familjer, både vuxna och barn. De hade varit på resande fot i flera dagar, packat ner det de kunde ta med sig och rest till ett nytt land för att söka asyl. De var turkar och dom bodde i Bulgarien och här kommer några av deras berättelser.

A. berättade om sitt företag med grävmaskiner. En dag kom polisen och ville att han skulle köra över den turkiska byn som han levde i. Han vägrade. De tog då maskinerna från A. och jämnad byn med marken, därefter fortsatte de in på kyrkogården och jämnade även den med marken eftersom namnen på gravstenarna var på turkiska.

M. var lärare, gift och hade två barn. Sex år tidigare fick han sluta sin anställning pga. att han var obekväm, han sa vad han tyckte om de som styrde landet och han var turk.
M. fick flytta ut ur sitt hus och bo i en mindre lägenhet, en del av hans vänner ville inte kännas vid honom längre och han blev utfryst. En dag i matrummet frågade de honom vad han hette och han sa M, då blev han slagen eftersom han en vecka tidigare hade fått ett nytt Bulgariskt namn. Han fick inte längre prata turkiska, utan nu var det Bulgariska som gällde.

F. höll på att studera till ingenjör. När han mötte en kompis på stan pratade dom turkiska. Det kom fram en polis och frågade om namn och vilken skola han studerade på, efter ett par dagar var F. reglerad från skolan och hade ingen möjlighet att studera igen.

Varför protesterade de inte mer? Höjde sin röst?

När jag ställde frågan berättade M. att en dag kom det män till hans by. De frågade hur de hade det och hur de blev behandlade. Bilarna var utlandsregistrerade så man trodde att det var journalister som var intresserade av hur den turkiska minoriteten hade det. Så folket pratade. Och berättade. Nästa dag kom polisen och arresterade dom som pratat mest och varit mest kritiska.

Dessa människor valde inte att komma till Sverige, de valde bort Bulgarien.

Redan andra dagen fick vi frågan

  • När får vi börja arbeta? Den frågan återkom ofta. Att tala om att det kan ta två, tre, fyra eller kanske fem år innan alla tillstånd är klara, innan utredningar är gjorda, var inget vi ville prata om.

Kanske är det 20 personer som fick stanna av de 121 flyktingarna som kom till oss. Vi har kontakt med familjer i Falkenberg, Laholm, Ljungby och Turkiet. Saim Ozgur som bor i Turkiet skriver fortfarande på knagglig svenska till oss.

Vår syn på flyktingar och människors olika situation förändrades i grunden efter våra fyra månader med dessa människor. Vi kommer alltid känna en tacksamhet att vi fick vara med om denna period, trots att migrationsverket inte hade någon personal på plats, att vi skötte svenskundervisningen, letade efter försvunnet bagage men… åt nygräddad Baklava tillsammans, åkte till Ullared och sköt nyårsraketer.

Ewa Bylander med lite stöd av maken M

×